Vilma 20 år och mamma

Ja usch, igår hände något som jag varit rädd för hela graviditeten i stort sett!
Jag hade varit med Alfons och klippt hans klor och var så glad över att vi hade fått dom klippta äntligen, så jag tog med honom och började gå mot Jockes jobb så att vi kunde åka hem tillsammans sen, väl utanför hans jobb så är jag lite väl tidig så jag böjer mig ner för att ta upp Affe och ska sätta in honom i min jacka så att han inte skulle frysa när jag helt plötsligt tappar balansen och ramlar…

Jag blev så rädd och chockad att jag fortfarande inte minns HUR jag ramlade, men jocke sa efteråt att jag var smutsig på magen och sidan av högra benet hade jag massa fläckar på byxorna.. Jag ringde jocke ( satt ju utanför hans jobb) men han svarade inte och jag kände hur paniken började komma för jag kunde inte komma upp själv heller, och då började jag känna efter och jag kunde heller inte känna bebis. Jag ringde jocke igen, men han svarade fortfarande inte så jag skickade ett sms och skrev att han skulle skynda sig ut för att jag hade ramlat och inte kom upp själv.. Det tog 10 minuter innan han såg smset så där satt jag med affe i famnen och grät som en tok och hoppades på att lille bebis skulle börja röra sig snart.. När jocke väl kom sprang han och hjälpte mig upp och sa förlåt för att han inte såg det direkt/märkte när det hade ringt och han gick tillbaka in och slutade för dagen för att kunna hjälpa mig.

Men jag var fortfarande orolig så jag bad honom ringa till förlossningen för att kolla så att det inte var något farligt och dom sa att, troligtvis så är det ingenting som hänt men att vi fick komma in på undersökning  om vi ville, och eftersom jag inte känt bebis sen jag ramlade så var det ingen tvekan om saken utan vi skulle in! Hela tiden fram till sjukhuset grät jag, även inne i förlossningsrummet. (Mammas kille åkte hem med Affe medans vi var där)

När vi fick vårat rum satte barnmorskan på ctg:n och mätte sammandragningar och bebis hjärtljud och så fort jag hörde hjärtljuden så blev jag lugn som en jag vet inte vad igen. Det var som musik för öronen, då levde han iallafall. Och så fort jag blev lugn så började han spela fotboll inne i magen i stort sett! <3 Älskade unge.

Jag satt med ctg:n i ca 15-20 minuter och hade hela tiden sammandragningar som var lika starka hela tiden med ca 5 minuters mellanrum, och både läkaren och barnmorskan sa att det är bra för då är det nog dags snart 🙂 För dom håller i sig hela tiden bara att jag inte känner dom, så det var kul att få se på skärmen faktiskt att livmodern jobbar och har sig även fast det inte gör ont hela tiden. Dock fick jag ju vissa som höll i sig längre perioder som faktiskt gjorde ont, men inte sååå ont så jag dog liksom 😛

Ne men sen kom en läkare in och klämde och kände (samma läkare som jag hade sist när jag fick min spruta i v.32) Sedan gjorde han även ett ultraljud och kollade så att moderkakan låg kvar som den skulle och att inget hade hänt med bebis, och lillen låg fortfarande med huvudet neråd, fixerad och moderkakan låg ”bak i ryggen” och inte framför magen eller vad man ska säga. Så det var absolut ingen fara sa han, när den ligger där bak är den väl skyddad och det vore värre om man landade på ryggen då, men även där är den skyddad. Dock kunde han inte veta säkert att moderkakan inte skulle lossna senare pga fallet så vi fick vara kvar några timmar på observation och vid 9 tiden ungefär gjorde dom ett nytt ctg och även då såg det bra ut och hjärtat slog som det skulle, och sammandragningarna höll i sig om än lite mildare än tidigare. Så tillslut fick vi åka hem och jag kände det som att jag svävade på moln av lättnad! Min bebis mådde bra <3 Och jag kan ju säga att jag somnade rätt snabbt därefter, efter att ha gråtit konstant i över en timma <3

mamma och pappa älskar dig, till månen och tillbaka <3